Bebyggelsen som kallas miljonprogrammet kommer ur två visioner: att inom en tioårsperiod bygga en miljon bra bostäder för arbetar- och medelklassen och att skapa framtiden. Utmaningen lockade tidens mest erkända planerare, arkitekter och ingenjörer. När tio år gått hade 1 006 000 bostäder byggts. Men samtidigt hade vindarna vänt, nu var det ett annat slags framtid som många ville ha och i tidningsklipp och mediebilder går det att följa hur synen på områdena förändrades från ljusa visioner om framtiden till skräckpropaganda.

De flesta i Sveriges befolkning har någon gång bott i ett hus som ingår i miljonprogrammet

Större delen av dagens moderna byggda miljö har uppförts under efterkrigstiden, inte minst under 1960- och 1970-talen. Ibland är det små bostadsområden, ibland mycket storskaliga, ibland villor och radhus, ibland flerfamiljshus. De flesta i Sveriges befolkning har någon gång bott i ett hus som ingår i miljonprogrammet.

Visioner i stål och betong

I sin mest storskaliga form byggdes hela orter, förorter eller stadsdelar som utopiska och genomplanerade världar. Precis som i all annan arkitektur så handlade det inte bara om husens utformning utan också om hur människor skulle leva.

Miljonprogrammet var sin tids utopi om ett samhälle där alla kunde bo bekvämt. Det var framtiden som skulle byggas. Miljöerna gjordes medvetet historielösa. En modern människa skulle inte sitta fast i historiens och traditionens bojor, de skulle fokusera på framtiden var tanken.

Miljonprogrammet var sin tids utopi om ett samhälle där alla kunde bo bekvämt

Moderna visioner blir omoderna

De första miljonprogramsområdena möttes av entusiasm. De var moderna. Lägenheterna var ljusa, vackra, praktiska och rena. Men redan innan miljonprogrammet var avslutat hade vindarna vänt. Det berodde inte på att områdena i sig hade ändrats. Några sociala problem hade inte uppstått, många områden var inte ens färdigbyggda och än mindre befolkade. Men idealen hade förändrats. Det nyss så moderna hade blivit omodernt.

Ofta var det barnen som lyftes fram i debatten. ”Hur ska barnen kunna känna sig hemma bland de stora betongblocken?” var frågor som ställdes. Andra påpekade hur farlig miljön var för barn. ”Miljöerna är skräpiga, varför gör politikerna inget åt det?” var ett annat vanligt argument, trots att mängden skräp i miljonprogramsområdena knappast var större än i andra stadsdelar. Efter ett tag blev argumenten tydligare en reaktion mot den moderna visionen. ”Det moderna blev inte vad vi lovades” var en formulering. Slutligen började kritiken riktas mot de boende, till exempel som ”Vilken slags människor skapar dessa omänskliga...