Till innehåll på sidan
Människor som rör sig i stadsmiljö

Tryggt stadsliv bortom suggor och kameror

En förutsättning för ett öppet, demokratiskt samhälle är att människor känner sig trygga. Men kan vi forma våra framtida trygga stadslandskap för att undvika kortsiktiga och kontraproduktiva lösningar som kameraövervakning och lastbilshinder i betong?

Trygghet är ett djupt rotat grundläggande behov hos oss människor, näst efter de rent fysiologiska behoven som hunger, törst och sömn. Det slog den amerikanske psykologen Maslow fast i sin tankemodell för behovstrappan redan på 40-talet. Upplevd trygghet är något som berör alla och varje incident kan tolkas som ett tecken på att samhället inte är tryggt nog. I föränderliga tider är politikerna därför manade att visa sig handlingskraftiga inför sina väljare. Receptet är synbara trygghetsåtgärder i stadsmiljön, med fler uniformerad personal, mer belysning på skumma platser och nitiskt klottersanerande i enlighet med ”trasiga-fönster”-teorin.

Nu kommer också kameraövervakning stort. Upplevs en plats som otrygg är svaret ofta att kameror sätts upp. Parallellt har teknologier för ansiktsigenkänning kommit ut på marknaden. Skräcksexemplet är Kina, som håller på att ta kontrollsamhället till en ny hitech-nivå som står Orwells ”1984” obehagligt nära. Kina exporterar nu dessutom kameraövervakningssystem med ansiktsigenkänning till andra auktoritära regimer i världen.

En annan trend är betongsuggorna. Efter raden av terroristdåd med skenande tunga fordon mot civila folksamlingar skyddas allt fler stadsmiljöer nu med lastbilshinder i betong. Lätt krystat gestaltas betongsuggorna för att ”smälta in”, som vid centralstationen i Stockholm som fått suggor utformade som tåg-set.

Problemet med den här typen av snabba lösningar är att de är kontraproduktiva vad gäller trygghet. Åtgärderna höjer möjligen säkerhetsnivån, men mer trygghetskänsla – icke! Istället påminner kamerorna och suggorna oss om alla upptänkliga faror, som om våra städer stod under belägring. Sanningen är att räknat i antalet dödsoffer är fenomen som exempelvis biltrafik, alkoholkonsumtion eller våld i hemmet av närstående mångtusenfaldigt mer dödligt jämfört med illasinnade terrorattentat och spontana våldsdåd av okända. Tyvärr spelar rationaliteten liten roll. För handlingskraft mot hoten måste manifesteras.

Mer än någonsin behövs därför ledare med modet att hålla huvudet kallt och som inte överreagerar i illa genomtänkta ”mur”-projekt när ropen om mer trygghet skallar. Vi behöver inse att åtgärder på fernissan har marginell effekt eftersom det endast behandlar symptomen. Det gör också att de begränsade resurserna brukas på fel saker.

En avgörande insikt är att trygghet ligger djupt inbäddat i själva stadsbyggnadens DNA. Det handlar om utformningen av offentliga rummet och hur det ger förutsättningar för oss medborgare att nyttja det tillsammans. Att vi känner oss mer trygga i småskaliga, funktionsblandade stadslandskap med folkliv och tecken på viss social kontroll, var något som Jane Jacobs konstaterade redan 1961 i den ständigt aktuella debattboken ”The Death and Life of Great American Cities”. I Jacobs goda exempel på välfungerande stadsmiljöer fordras varken suggor eller kameror.

Vad som verkligen behövs nu är en långsiktig strategi för att göra våra vardagslandskap mer blandade, brokiga och inkluderande. Den gemensamma livsmiljön i form av gaturum, parker och torg måste locka till möten, gemenskap och deltagande. Vi behöver platser som stärker oss som medmänniskor och löser upp ”vi:et” och ”dom:et”. Att börja med landets alla nedgångna torg är en god början. Genom att flytta medel från de kortsiktiga lösningarna och istället satsa metodiskt på att utveckla torgbildningar runt om i våra städer alstras det sociala kittet som skapar ett tryggt stadsliv – bortom suggor och kameror!