I vissa rum är min kropp självklar. Den rör sig lätt. Den är fri. I andra rum är den tung, den är fel och iakttagen. Den är tyngd av förväntningar. Andras ögon begränsar. I dessa rum är min kropp avvikande. Och alltså även jag.

Den mänskliga kroppen är laddad med föreställningar. I vår klass, ras, sexualitet, kön och ålder ligger en mängd idéer inbäddade om vem och hur vi är. Dessa idéer ligger till grund för en ojämn maktfördelning i samhället. Vi blir behandlade olika beroende på dessa olika faktorer. De påverkar våra löner, våra chanser att få hyra en lägenhet, våra möjligheter att röra oss fritt i stadens rum. De påverkar vår rätt att synas och höras.

Denna ojämlikhet gör att vi har olika erfarenheter.

Vi har nog alla någon gång trätt in i ett rum där vi avviker, och tydligt upplevt det i vår kropp. Samhället är också ett sådant rum, det är bara skalan som är större. Städers rum är fysiska avbildningar av det rådande samhällets värderingar. Där är vissa människor, vissa kroppar, avvikande. För alla är inte inkluderade i normen.

Kategorierna slopas

Under funktionalismens planering, när välfärdssamhället byggdes upp under slutet av 1950- och 60-talet, betraktades män och kvinnor alltmer sällan som olika kategorier. Istället avkodades de till konsumenter, boende eller trafikanter. På detta vis osynliggjordes de skillnader som faktiskt finns mellan mäns och kvinnors sätt att leva sina liv – ojämställdheten dem emellan kunde inte uppmärksammas och därför inte heller motarbetas. Följden blev att tidens nya, moderna städer skapades av planerare och politiker – främst medelklassmän – för människor som var som de själva.

I politikernas och planerarnas goda vilja att se alla som lika skedde ett osynliggörande.

Så sker även idag. Rädslan att peka ut människor som olika gör att alla behandlas lika. I teorin. Men att ”alla behandlas lika” betyder ofta i praktiken att endast mittfåran – normen – behandlas och synliggörs. Alla andra erfarenheter och preferenser osynliggörs. De ges ingen plats i stadens rum, dessa rum som är den offentliga arena som behövs för synliggörande.

Det finns en scen i Jennie Livingstons dokumentärfilm Paris Is Burning som tydligt visar kroppars laddning och de föreställningar de bär på. Unga, svarta homosexuella män klär ut sig för att efterlikna normen i en form av skönhetstävling och bedöms utifrån sin ”realness”. Om de förmår passera som sin heterosexuella motsats har de lyckats.

Annekterar privilegium

Lisa Ehlin, doktorand i kulturhistoriska studier vid Stockholms universitet, menar att de unga männen för ett ögonblick får annektera ett privilegium de varken har eller någonsin kan få – för en stund kan de spela att de har pengar, makt, vithet. De sparkar uppåt och Lisa Ehlin menar att det är ett sätt att visa upp normen som just norm. Scenen illustrerar vilken makt kläder och kroppsspråk har och hur viktiga de är för vårt kulturellt kapital – de anger vilka platser vi har rätt att befinna oss på.

Målet är att se ut så mycket som din motsats att du kan lämna det slutna separatistiska rummet, gå ut i staden och ta dig hem utan att bli avslöjad som homosexuell med misshandel som följd. De unga männen tränar sig i att smälta in för att undvika stadens faror.

Carina Listerborn, lektor och professor i stadsbyggnad vid Malmö högskola, menar att känslan av trygghet är kopplad till känslan av att passa in. Om jag på en plats känner att jag inte bara har juridisk rätt att befinna mig där, utan också social, är jag mer benägen att känna mig trygg. I den segregerade staden vet våra kroppar instinktivt var de hör hemma och inte.

Hotfull plats

Många av de kvinnor Carina Listerborn intervjuat i sin forskning pekar ut Lilla Torg, Malmös motsvarighet till Stureplan, som en hotfull plats, där de utsatts för misstänkliggörande blickar och både fysiska och verbala aggressioner. Deras slöjbeklädda kroppar passar inte på Lilla Torg. Den platsen är inte skapad för dem. Däremot sade många av kvinnorna att de upplevde miljonprogramsområden som trygga.

En erfarenhet som går tvärs mot den mediala bilden av miljonprogramsområden som otrygga och innerstadens konsumtionsmiljöer som trygga.

Irene Molina, professor i social och ekonomisk geografi samt kulturgeografi vid Uppsala universitet, menar att det finns en övertolkning av vilken roll arkitektur spelar i var människor känner sig hemma. I onödan har arkitektur i storskaliga miljonprogramsområden anklagats för att vara alienerande. Irene Molina tror att man kan känna sig välkommen nästan var som helst – om man verkligen är det. Det ligger i attityden och atmosfären på platsen, som beror på ideologier och attityder i samhället i stort. Platser är laddade med subtila markörer som inte uttryckligen exkluderar, men som ändå har den effekten.

Irene Molina kallar den segregerade staden för rasifierad. Begreppet anger en process. Städer och platser blir segregerade. Segregation uppstår inte av en slump. Det är en process med logiska förlopp där stadsplanering, politiska ideologier och beslut och människors privata handlande på bostadsmarknaden samspelar och leder till en segregation med bland annat etniska förtecken. Nedmonteringen av välfärden, som går hand i hand med ett nyliberalt tänkande och en marknadsanpassning, har påverkat segregationen negativt. Den segregerade staden får som bieffekt att våra kroppar känner sig hemma på vissa platser men inte på andra.

Tilldelas egenskaper

Rasifiering beskriver också en process där en person tilldelas egenskaper utifrån hur hen ser ut och var hen antas komma ifrån. I Chimamanda Ngozi Adichies roman Americanah är den nigerianska huvudpersonen Ifemelu inte svart förrän hon flyttar till USA. Där, i den kontexten där hon står utanför normen, blir hon svart och måste hela tiden förhålla sig till att bli inkluderad av andra i en kollektiv afrikansk identitet.

Katarina Bonnevier, arkitekt och forskare, arbetar normkritiskt och menar att planerare måste våga tänka målgrupp. Så länge vi inte tänker precisa användare för en plats kommer vi alltid att göra platser för en och samma person – för normen. Planerare måste våga prata om att människor är olika, att det finns olika kroppar med skilda erfarenheter och behov.

Om alla vore lika skulle jag som planerare kunna utgå endast från mig själv. Men det säger sig självt att jag då missar en hel del perspektiv, som kommer av erfarenheter som jag saknar.

Det är dags att åter lyfta devisen från en antirasistisk kampanj från 1990-talet: alla lika – alla olika. Att våga erkänna det och våga agera därefter. För att ge alla olika kroppar likvärdig plats. Utan att falla i fällan att reducera människor till stigmatiserande stereotyper.

Läs mer:

• Carina Listerborn, Trygg Stad – Diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik. Avhandling. Malmö högskola.
• Karin Andersson, Alla pratar om goda mötesplatser – men vad är det egentligen? Movium Magasin nr 1 2013.
• Irene Molina, Stadens rasifiering: etnisk boendesegregation i folkhemmet. Avhandling. Uppsala universitet.
• Chimamanda Ngozi Adichie, Americanah. Albert Bonnier Förlag.

Denna text är hämtad ur Tidskriften STAD – debatt och reflexion om urbana landskap nummer 5 med temat Kroppen. Fler artiklar från STAD finns här – i Movium Bokhandel eller i Qiozk