“… att låta de som omtalas i samhällsdebatten ta makten över sin egen berättelse.”

“Östermalmskillar är giriga”, “kvinnor emotionella” och “det går inte att leva med invandrare.” Dessa uttryck har alla något gemensamt: Språket. Inte som spanska, arabiska eller svenska. Utan som den osynliga makt som delar upp oss i grupper. Språkbruk, som formar vårt umgänge, genomsyrar vår uppfattning av sociala grupper och påverkar våra handlingar i det sociala utrymmet. Språket har förmågan att skapa det man talar om; de kategorier vi använder oss av för att beskriva världen skapar i samma stund den sociala verklighet som beskrivs.

Som när vi säger “östermalmsborna är si och så.” Först har vi skapat den fiktiva gruppen av östermalsbor; därefter tillskriver vi de individer som placeras i den gruppen karaktärsdrag som antas vara gemensamma för dem alla.

Men, såsom rinkebyborna mycket väl vet, eller husbyborna och sevedsborna för den delen, är inte alla östermalmsbor likadana. Det handlar om män och kvinnor, studenter och familjeförsörjare, finanskvinnor, läkare, översättare och arbetslösa som skiljer sig inte bara i kön, ålder, ursprung och yrkesval, utan också (och kanske viktigast) i intressen, familjevärderingar, medborgarengagemang och livsinställning. Några har bott i utlandet under längre perioder, andra inte. Några gillar matlagning, andra köper hellre färdig mat. Att använda kategorin “östermalsborna” är att sudda bort avgörande individuella drag. Det är också början på en stigmatiseringsprocess.

En annan dimension är viktig i ett sådant språkbruk. Och det är vem som använder kategorierna, vem som delar vår sociala värld i “östermalmsborna” och “rinkebyborna” och hur ofta det görs. Att indela befolkningen i kategorier har inte samma effekt om det är en högt ansedd professor eller en nykommen student som gör det. Orden väger inte lika tungt sagda av en stadsplanerare med rätten att bestämma över vår stads utveckling som av användaren av det planerade torget. Och orden hörs mycket högre om upprepade varje dag i de mediala, politiska och byråkratiska utrymmena.

En sista aspekt i språkbruket. Det handlar inte endast om termer som vi väljer att använda eller icke. Det är inte bara ord. Kategorierna grundas på materiella förhållande: såsom att alla de som klassas som “östermalmsbor” bor i ett fysiskt begränsat område; såsom att det området har dyrare restauranger, hippa diskotek, och exklusiva klubbar. Det är sådana materiella förhållanden som leder oss till att ovetande koppla kategorin “östermalmsbor” till innebörden “hippa (förmodligen även arroganta) människor.”

Annorlunda sagt, språket har makten att skapa grupper som är svåra att förneka men som inte känns igen av dem som placeras där. För visst bor man på Östermalm, i Husby eller i Seved. Men nej, det innebär inte att man känner tillhörighet med dem som delar samma kategoriska öde.

Det är alltså en dubbelriktad process, där de kategorier vi använder oss av grundas på materiella förhållanden, och där själva användandet av kategorin förstärker känslan av att det finns begränsade och väldefinierade grupper. En sådan dynamik höjer barriärer mellan grupper och suddar bort individuella förutsättningar som mycket väl skulle kunna förena oss med de som klassas i den motsatta gruppen.

Till exempel, att rinkebyborna och östermalmsborna delar att bägge är objekt för samma språkliga våld.

Ta detta resonemang med kategorin “invandrare”. Nu har du utgångspunkten för Förorten i Centrums arbete för socialt sammanhållna städer.

Förorten i Centrum jobbar med att låta de som omtalas i samhällsdebatten ta makten över sin egen berättelse. Förorten i Centrum erbjuder arbete med kollektiva muralmålningsprocesser som ett sätt att motstå det rådande språkets förmåga att skapa en verklighet där många inte känner igen sig.

Och eftersom språk inte endast är ord, eftersom val av kategorierna vi använder oss av grundas på rådande materiella förhållanden, så jobbar Förorten i Centrum på både den språkliga och den materiella nivån:

1. Förnya språkbruket. Till våra kollektiva muralmålningsprocesser inbjuder vi varken “invandrarungdomar” eller “innerstadsungdomar”. Däremot bjuder vi in alla de som vill engagera sig i staden genom muralkonst. Vi pratar hellre om “aktiva medborgare”, om “politisk medvetenhet”, om “civilengagemang.”
2. Ge plats till andra berättelser om förorten och dess boende. Under den kollektiva muralmålningsprocessen och i den färdiga muralmålningen lyfter vi upp berättelser och bilder som inte annars hörs. På så sätt hjälper vi att befästa nya positiva identiteter.
3. Bygga broar. Arbetet med kollektiva konstnärliga processer i det offentliga rummet skapar plattformar där samhällsgrupper som annars inte träffas kan göra det. Genom att bjuda in barn från skolor i innerstan och i förorter att tillsammans delta i utsmyckningen av en offentlig vägg skapar vi utrymmen, tillfällen och former för att individer, som så ofta hamnar i vitt skilda kategoriska grupper, ska kunna se, prata, och drömma med varandra. Vi formar alltså ett annat sätt att umgås.

Därmed, genom att forma om umgänget och språket, hoppas Förorten i Centrum kunna bidra till en ökad känsla av tillhörighet. En stad där vi ser varandra genom våra intressen och vårt engagemang, inte genom drag tilldelade oss genom kategorier som vi inte var med att bestämma.

På så sätt bör Förorten i Centrums arbete med kollektiv muralkonst uppfattas: Som en satsning för socialt hållbara städer.