Brokigheten VÄlkomnar Brokigheten välkomnar

Skrivet av: Karin Andersson (Movium)

Brooklyn, New York. Foto: Karin Andersson

Varför känns New Yorks storskalighet varierad men Malmös så enformig? Moviums Karin Andersson längtar efter brokiga städer och välkomnar en förtätning.

New York välkomnar mig. Stadens täthet omfamnar mig. Det repetitiva vägnätet rutar in byggnaderna. De brokiga byggnader förmedlar småskalighet, även de som nästan nuddar molnen. Bilarna som ständigt passerar. Människorna som är överallt. Hela tiden. Möten som ständigt sker. Korta hej på gatan. Längre samtal i matbutiken. De rationellt numrerade och ofta hårt trafikerade gatorna förmår inte reducera känslan av småstad.

Jag förväntade mig att Malmö skulle kännas litet när jag kom hem. Att min hemstad skulle kännas trång, påtryckande.

Tomma gator

Istället möts jag av en enorm rymd. Malmös gator tycks mig vara bredast i världen. På Nobeltorget, där fyrfiliga Amiralsgatan korsar den lika breda Nobelvägen, finns en av Malmös få digitala reklamtavlor. Jag brukar säga att det är enda platsen där Malmö känns som en storstad. När jag kommer hem efter att ha bott i New York känns Nobeltorgets ensamma reklamskylt långt ifrån storstad. Just för att den är ensam. Under den finns ett nattöppet livs. Men få människor. Få bilar. Nobeltorget känns som Malmös ensammaste torg. Den enda rytm som återkommer här är reklamskyltens pulserande ljus.

Gatorna i New York är minst lika breda som Amiralsgatan. Byggnaderna är inte alltid högre än i Malmö. Men i New York är gatorna befolkade. Stadens täthet är inte bara byggnader. Den är också människor. Den beror på den trångboddhet som höga hyror ger.

Geografin har begränsat

Och den beror på stadens geografiska läge. Vattnet runt New York avgränsar. Staden med världens dyraste markpriser, Mumbai, ligger också på en halvö. Malmös planerare har däremot saknat den begränsningen. Det skånska landskapet har varit generöst med sin platta mark. Staden har brett ut sig, och gör så fortfarande. Urban sprawl är inte enbart ett amerikanskt fenomen.

Det stämmer att världens storstäder växer. De växer demografiskt. Men de växer också till ytan. Där medelklassen växer rullas villamattorna ut. Det gäller för Mumbai, det gäller för New York, för Malmö. Argumenten för fler enfamiljshus baseras på rätten att välja. Dock undrar jag ofta vems rätt att välja det handlar om. Jag tror att ekonomi och status (om ens ekonomi är god) oftare än estetiska preferenser styr var vi bosätter oss.

Förtätning för brokighet

Jag fick en gång tipset att stryka en nolla i en projektbudget för att uppnå ökad innovation. Om jag ville åstadkomma hållbarhet skulle jag ta bort två nollor. Utmaningar driver utveckling. Jag hoppas att de nya utmaningar den förväntade förtätningen skapar kommer leda till både innovation och hållbarhet.

Men mest av allt hoppas jag att den kommer att leda till brokigare städer, både vad gäller människor och estetik. Omfamnande och välkomnande städer.

Staden är Död – Leve Staden! Staden är död – leve staden!

Skrivet av: Karin Andersson (Movium)

Illustration: Karin Andersson

Stad. Vad tänker du när du läser ordet Stad? Vilka mönster följer gatorna, hur ser vägarna ut? Vilka estetiska ideal har format husen och byggnaderna? Vilka färdmedel använder människor för att ta sig fram och – inte minst viktigt – vilka är de, människorna du ser?

Sverige är idag ett genomurbaniserat land. Överallt finns infrastruktur, tillgänglighet. På landsbygden finns espressobarer. I stan florerar flanellskjortor. Mindre orter lägger ”stad” till sitt namn för att addera urbana vibbar. Stadsdelar ges namn som innehåller ordet stad för att öka sin attraktivitet.

Ändå vet vi instinktivt vad som är stad och vad som är landsbygd. Vi vet vad som är en stads centrum och periferi. Vi ser det på arkitekturen. Vi ser det på människorna som bor där. Det är egentligen inte instinkt, även om det kan kännas så. Det är vad samhällets normer lärt oss.

Idag, i tider när förtätningens lov sjungs, är innerstadens ideal rådande. Det är innerstad som är ”stad” när vi planerare pratar om stad. Stadskaraktär. Urbana kvalitéer. Vi vet vad det är. Det är den traditionella, europeiska storstadens stadsplan och arkitektur. Caféliv och shopping, torg och nästan enbart sten på marken.

Det är vad journalisten och aktivisten Jane Jacobs hyllade redan på 1960-talet. Det är den typ av småskaliga områden som urbanteoretikern Richard Florida menar lockar den kreativa klassen. Det är den stadens renässans som arkitekten Richard Roberts menar ska eftersträvas så att Storbritanniens städer ska utvecklas till att bli trygga, vitala och vackra.

Dessa stadsplaner lyfts fram som goda stadsplaner. De är bilden av god stad. I centrum – både det geografiska, det intellektuella, det politiska, det ekonomiska – skapas modellen för god smak.

Planerna omtalas som tidlösa, naturliga och framförallt neutrala. De omtalas som något som alla vill ha. Det är en retorik med ambitionen att avpolitisera stadsplanering.

När dessa städers offentliga rum konstruerades var de långt ifrån neutrala. De var till för några få. Kvinnor hade ingen plats där. Inte heller arbetare, immigranter, personer med avvikande sexuell läggning, barn. Förespråkare värnar idag ett offentligt rum som aldrig funnits. De idealiserar en typ av offentligt rum som rimmar väl med ett innerstadsideal. De mer perifera, odefinierade platserna, som var dessa andra människors – en majoritet av stadens invånare – platser, förminskas och osynliggörs. Det är torget som vinner över bakgatan, promenadparken som vinner över ödetomten, i slaget om vems preferenser och identitet som ska manifesteras i det monument över vår historia och samtid som kallas stad.

Diskursens makt ska inte underskattas.

I dagens jämlika Sverige kan vi inte prata om grupper av människor som mindre värda. Däremot kan vi – vi som är samhällets norm – säga att stadsdelar och områden är dåliga. Och med de orden samtidigt värdera de personer – de andra – som bor där. Och vi kommer undan med att säga att det är det utsatta området som är dåligt, och behöver inte hantera att det är samhället och planeringen av resten av staden som har förorsakat områdets status.

Det storskaliga misstros. Det är områden med fristående flerfamiljshus som när de byggdes hade ambitiösa sociala och demokratiska intentioner. När stadsplaneraren Uno Åhrén och hans kompanjoner introducerade modernismen i Sverige var det med ett rättvisare samhälle i tanken. Miljonprogramsområdena byggdes senare för medelklassens kärnfamiljer som flyttade dit direkt från landsbygden i det sent urbaniserade Sverige.

Nu bor det andra än medelklassen i miljonprogramsområdena. De har lämnat till förmån för lägenhet i innerstad eller villa utanför stan.

Idag känner vi miljonprogrammets stadsbyggnadsideal som förort. Och vi vet alla hur det ser ut. Bilden är så stark att även stadsdelar karaktäriseras som förort enbart på grund av sin arkitektur – och även de sociala problem som förknippas med ”förort”, som segregation och socioekonomisk utsatthet.

I begreppet ”förort” ligger också en ständig relation till ett centrum. Förorten är perifer.

I en vilja att skilja sig från innerstaden, en vilja att ta avstånd, pratar många förortsbor om sitt hem som ”orten”. En ort är – i större utsträckning – autonom, existerar på sina egna premisser, skapar sin identitet och sin berättelse utifrån sig själv. Inte i förhållande till en innerstad.

Håller staden på att glida oss ur händerna?

De kvadrater av villatomter som ständigt läggs till varandra tar allt mer plats i anspråk. Låda efter låda av externa köpcentra tillåts poppa upp.

I USA kallas det sprawl. I Sverige förfasas vi stadsplanerare, även om dessa villatomter och den utglesning de ger upphov till härstammar från Ebenezer Howards hyllade stadsplaneringsmodell för trädgårdsstaden, där dess mänskliga skala och demokratiska plan alltid lyfts fram.

Lars Mikael Raattamaa, poet och arkitekt, är positiv till sprawl. Han menar att sprawl löser upp dikotomin centrumperiferi, att sprawl säger: centrum är överallt. Han menar att det sättet att tänka, som inte nödvändigtvis handlar om geografisk utglesning utan snarare om decentralisering av aktiviteter, funktioner och därmed även makt, ger en mer demokratisk och jämlik struktur, där inte allt hela tiden måste förhålla sig till ett enda maktcentrum.

Arkitekten och stadsplaneraren Thomas Sieverts idé om Zwischenstadt pekar på vikten av att göra upp med den traditionella staden och inkludera en större urbaniserad konfiguration i förståelsen och planeringen av staden.

Arkitekturforskaren Moa Tunström menar att staden som kategori, plats och materialitet håller på att lösas upp. Externa köpcentra och villastäder flyttar fokus från centrum till stadens utkanter.

Robert Fishman, professor i arkitektur och stadsplanering, menar att dessa externa urbana områden inte längre kan kallas förorter. Den nya urbana form han ser växa fram kallar han technoburb, en perifer zon som utvecklats till en självständig socioekonomisk enhet.

Städer har blivit konkurrenter. Människor, företag och kapital blir allt mer rörliga och alla vill ha dem. På en global marknad ska postindustriella städer säljas till den kreativa klass som Richard Florida succéartat lanserade för några år sedan. Det är för dessa människor städer idag ska vara attraktiva, och de lockar med nybyggda och gentrifierade stadsdelar.

Kanske håller staden på att lösas upp. Kanske är den redan död. Som marknadsidé är stad dock i högsta grad levande.

Fakta: Diskursens makt

Ordet diskurs härrör från humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. En diskurs brukar sägas beskriva en reglerad samtalsordning, det vill säga diskursen styr vad som överhuvudtaget kan sägas och tänkas under en bestämd tidsperiod. Diskurser förändras över tid, dessa förändringar sker långsamt.

Diskursbegreppet har utvecklats från den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucaults banbrytande arbeten, där han ofta försöker blottlägga den underliggande struktur som styr en epoks tänkesätt. Enligt Foucault är en diskurs ett bestämt sätt att tala om och förstå världen, där det finns en stark relation mellan makt och vetande.

Diskurserna i samhället uppstår och fungerar på ett sådant sätt att vi som samhällsindivider formas och påverkas i våra uppfattningar om olika samhällsfenomen och samhällsförhållanden, samtidigt som diskurserna sätter gränser för vad som överhuvudtaget kan tänkas och sägas om dessa samhällsförhållanden.

Denna text är tidigare publicerad i Tidskriften STAD – debatt och reflexion om urbana landskap nummer 3 med temat Staden är het! Läs fler artiklar från STAD på movium.slu.se/tidskriften-stad eller här i Movium-bloggen.

Behöver Vi Parker Behöver vi parker?

Skrivet av:

Illustration: Karin Andersson

Parker är idag självklarheter i svenska städer även om andelen parkmark kan skifta. Men alla parker är inte fredade från exploatering. Kolbjörn Guwallius spanar efter grönskans roll i den täta staden.

De outnyttjade fläckarna i storstäderna minskar i antal samtidigt som många vill bo centralt. Lockande då att snegla på parkmark när de sista ödetomterna väl är bebyggda. Att samla fler människor på liten yta är frestande: infrastrukturen i form av kommunikationer, fjärrvärme och elektricitet med mera är redan på plats. Projekteringen blir förhållandevis billig samtidigt som bostäderna blir attraktiva i kraft av läget. Den hållbara stadsutvecklingens krav på ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet kan lättare uppfyllas när vi bygger tätt. Vi kan spara på uppvärmningen, få synergieffekter när det gäller sophämtning, vatten och avlopp och minska bilberoendet samtidigt som värdefull jordbruksmark kan sparas.

Det ser onekligen ut som att det är lönsamt på många sätt att nagga parker och grönområden i kanten, ja rentav att ta bort dem helt. Det kanske faktiskt är det enda rationella att göra, och räknat som andel av bebyggelsen har mycket riktigt de gröna ytorna i städerna minskat på senare år. Har parken spelat ut sin roll när den täta staden är det mest hållbara och vi måste hushålla med resurserna? Eller behöver vi tvärtom parken mer än någonsin?

När Stockholm fick sina första offentliga parker i form av Kungsträdgården och Humlegården på 1700-talet var de i första hand tillgängliga för de övre samhällsklasserna. Det fanns regler för vilka som fick vistas där och hur de skulle uppföra sig. Det här var på inget sätt unikt för Stockholm utan de få parkernas funktion var i stort densamma i vår del av världen. Men offentliga parker var ovanliga i svenska städer fram till mitten av 1800-talet. En del av de första parkerna var före detta jaktmarker som öppnades, som i fallet med Djurgården i Stockholm.

I samband med industrialiseringen under 1800-talet började parker för allmänheten anläggas av hälsoskäl som ett slags gröna lungor i de växande städerna dit man kunde fly undan smuts och smog. Parkerna var även tänkta att bidra till besökarnas moraliska skolning genom krav på uppförande, statyer av framstående människor med mera. När parker i städerna blivit på modet fanns även representativa skäl, varje stad med självaktning skulle ha en park som signalerade stadsmässighet.

Men det kom också initiativ till parker från andra håll än städerna själva. Avsaknaden av rekreationsområden för arbetare fick Malmös socialdemokratiska förening att köpa ett stycke mark intill stadsranden på Möllevången 1891. Idén med en folkpark var ny och parken blev den första i sitt slag i världen när den invigdes den första maj samma år. Grunden i den nya parken var den privata jaktpark som anlades av Malmö hamns grundare Frans Suell. Folkparken i Malmö fick snart efterföljare och liknande koncept finns eller har funnits nästan överallt i landet.

Parker är idag självklarheter i svenska städer även om andelen parkmark kan skifta. Men alla parker är inte fredade från exploatering. Malmö Folkets Park gick efter hand över i kommunal ägo. Dess mycket centrala läge, och det faktum att parken hade mycket låga besökssiffror under 1980-talet, fick kommunen att börja göra upp planer på att exploatera området för bostadsbebyggelse.

– Det är klart att den diskussionen kommer upp. Det finns några exempel i Malmö där man redan har byggt på parkmark och andra där det finns i tankeprocessen, säger Trevor Graham på Malmö stad.

Han är chef för avdelningen för miljö och hälsa på miljöförvaltningen och vill själv slå vakt om stadens grönska, som är intimt förknippad med hans arbetsuppgifter. Ska grönområden exploateras så ska det göras varsamt, säger han.

– Man får vara noga med att definiera värdet av att man bygger just på en viss plats och tänka ut hur man ersätter det man förlorar. Det finns stora utmaningar i det.

Trevor Graham beskriver engagerat sitt ”favorithatobjekt” i sammanhanget, en till synes oansenlig parkremsa som utraderades för sju år sedan till förmån för en väg när västra Malmö skulle få en effektiv anslutning till Öresundsbron. Trots starka protester som ledde ända upp i Regeringsrätten drogs en fyrfilig led med höga bullermurar fram mellan det välmående villaområdet Djupadal och det mer utsatta miljonprogramsområdet Kroksbäck.

– Det finns några skräckexempel i Malmö. Det här var ett ganska intetsägande parkområde men det hade ett välfungerande kolonilottsområde. Redan då pratade man om mötesplatsers betydelse för integrationen. Här hade vi verkligen en sådan mötesplats, det var villaägare bredvid hyresgäster som jämförde grönsaker och diskuterade odling. Det var en total katastrof att den försvann.

Idag binds de bägge områdena endast ihop av en gång- och cykelbro och någon naturlig kontaktpunkt mellan de boende finns inte längre. Folkets Park gick ett bättre öde tillmötes. Man kom till slut fram till att man skulle investera i parken istället för att ta bort den. Kommunen skapade nya och bredare verksamheter för att attrahera fler grupper, en strategi som visade sig lyckad. Idag är parken en av stadens mest populära mötesplatser med nära tre miljoner besök per år. Det aktiva utvecklingsarbetet fortsätter och något hot mot parkens existens finns inte längre.

Att låta parken vara kvar är uppenbart lyckat ur besöksperspektivet. Men stadsdelen är populär att bo i och det hade kanske varit lönsamt att exploatera ytan för bostäder?

Alexander Ståhle är landskapsarkitekt och har doktorerat på hur parker ska få plats i den täta staden. Han menar att det tvärtom är olönsamt att exploatera parkmark, åtminstone om den har tillräckligt goda kvaliteter.

– Parker ökar stadens attraktivitet och därmed betalningsviljan för att bo i staden, säger han.

Bostäder med närhet till en park blir alltså dyrare än andra, vilket reser nya frågor. Ska bara människor med god ekonomi ha nära till en park?

– Det där är en politisk diskussion. Ska vi inte ha parker i miljonprogramsområden för att de som bor där inte har råd att ha dem? Det är ett ganska cyniskt förhållningssätt. Täta stadsmiljöer som också har parker har också en större mångfald i befolkningssammansättning, till exempel när det gäller olika åldrar. Där kan parker bidra till att barnfamiljer bor kvar och inte tvingas flytta ut i förorterna.

Alltså motverkar parker i täta miljöer så kallad urban sprawl, eller stadsutglesning, där villamattor byggs för barnfamiljerna. Alexander Ståhle förespråkar istället något han kallar för compact sprawl, ett koncept där man får en tätare och samtidigt grönare stad genom att bebygga lågt utnyttjade grönområden samtidigt som man höjer kvaliteten på resten av grönskan.

– Hela frågan om att integrera parker och grönområden i städer är så komplex att det inte går att beskriva den optimala situationen som ett recept eller diagram. Man måste se på flera faktorer samtidigt, och varje landskap, stad och plats är unik. Det är väldigt många faktorer som samverkar – hur parkerna ligger, formen på dem, tillgängligheten och om de är orienterbara. Vill man veta vad som är bra ska man snegla på attraktiva miljöer där folk är väldigt nöjda med sina parker. De stadsdelar som har en välfungerande parkstruktur kombinerar både stort och smått, park och natur, säger Alexander Ståhle.

Förtätning behöver inte nödvändigtvis betyda att staden blir mindre grön även om det givetvis finns en sådan risk, anser Carola Wingren, professor på SLU i Alnarp.

– Det skulle faktiskt också kunna innebära att tillgängligheten till det gröna blir större, säger hon.

Carola Wingren är projektledare för ett samarbetsprojekt med bland andra Malmö stad, där målsättningen är att få till en mer nyanserad diskussion genom att synliggöra vad täthet och grönska kan innebära, och hur de hänger samman.

– Om till exempel ett industriområde omvandlas till bostadsområde kanske markgrönskan samtidigt förstärks för att skapa en attraktiv boendemiljö. Dessutom görs rimligen mer mark tillgänglig för fler människor på ett annat sätt än tidigare, säger hon.

Tim Delshammar, universitetslektor på SLU i Alnarp, arbetar också med projektet. Han menar att i och med att grönstruktur har funnits i överskott i Sverige har förtätning med byggnader sällan inneburit något problem. Men någon gång når man en brytpunkt när man förtätar för mycket, och var den gränsen går är svårt att säga.

– Idag fokuserar man i planeringen främst på tillgången på bostäder och arbetsplatser. Men ska vi bygga tät stad måste vi börja titta på hur mycket bebyggelse den befintliga grönstrukturen kan tåla. Vi har haft ett planeringsparadigm de senaste hundra åren i Sverige där vi har slösat med marken och tagit stor hänsyn till bilarna, det kan vi inte göra längre, säger Tim Delshammar.

Alexander Ståhle vill få bort bilarna ur staden i största möjliga utsträckning. Många gator kunde hellre vara parkmark.

– Jag tror att det är den största utmaningen för framtidens städer. Får vi bort bilar och parkeringsplatser så kan vi göra alla gator till parker. Visst kan vi fortfarande ha tillgänglighet med bil, men bilens överdimensionerade plats i staden tror jag kommer att omförhandlas i framtiden. Vi kommer alltmer att inse att bilismen är orimlig att ha i sin livsmiljö, ungefär som vi betraktar rökning idag.

Själv har Alexander Ståhle initierat ett projekt för att försöka få bort trafiken från sin egen bostadsgata på Södermalm i Stockholm. Den relativt lågt trafikerade, enkelriktade gatan har redan både träd och mindre gräsmattor och kunde enkelt förvandlas till både park och lekplats. Det här kunde göras på många ställen, resonerar han.

– Parker gör oss friskare när vi bor i staden, dessutom skapar parker mötesplatser som inte går att ersätta med till exempel gallerior eller nöjesfält.

Trevor Graham på Malmö stad är inne på ett liknande spår. Han ser en framtid där park är en integrerad del av bebyggelsen.

– Det finns ett olyckligt motsatsförhållande mellan den grå staden och den gröna staden idag. Det finns stora vägar och parkeringar men även andra grå ytor som är överdimensionerade och som skulle kunna bli förtätade. Men man kan också arbeta med grönska på tak, fasader och i omgivningen på ett helt annat sätt än vad man gör idag, och väva in grönskan i den urbana infrastrukturen, samtidigt som man värnar om de parker som finns.

För grönskan behövs, inte bara för rekreation. Stadens grönska binder både luftföroreningar och regnvatten, minskar bullret och erbjuder en livsmiljö för stadens insekter och djur, vilket bidrar till den biologiska mångfalden.

En grönare stad innebär dock högre kostnader i form av skötsel. Samtidigt går vi mot en situation där det offentliga vill ta ett steg tillbaka, inte minst av kostnadsskäl, tror Alexander Ståhle. Om det är därför som allt fler brukare vill engagera sig i parkskötseln, eller om det är ett ekonomiskt lyckosamt sammanträffande, är svårt att säga.

– Jag tror att vi kommer att se en stor förändring framför allt i förortslandskapet, där man idag har ett ganska utspritt park- och naturlandskap mellan husen. Dessa områden kommer att omdanas ganska kraftigt, tror jag, säger Alexander Ståhle.

– Från ett landskap som består av privata bostäder och offentliga grönytor mellan husen kommer vi att få se allt mer gemensamma uterum i form av gårdsbildningar och kolonilottsföreningar. Det ser vi redan nu och det kommer att hända alltmer. Det modernistiska förortslandskapet är ett alldeles för diffust och ohållbart landskap, som det offentliga inte har råd att förvalta längre. Men det är positivt att människor vill ta hand om mark, att man vill känna sig delaktig i miljön.

I Malmö finns en mängd olika initiativ av den typen. Nätverket Mykorrhiza började som så kallad guerilla gardening, odling utan tillstånd, men bedriver idag ett projekt i samarbete med Malmö stad. Man har också experiment med mikroodlingar som sociala projekt i utsatta bostadsområden. Men är det början på ett nytt skötselparadigm vi ser, där medborgarna tar hand om grönytorna istället för kommunen? Inte helt i så fall, men delvis. De gamla, stora parkerna i stadskärnorna kräver kommunal skötsel i kraft av hur mycket de används. Andra platser kan kanske få spreta lite mer.

– Om man kan hitta gemensamma mervärden, som även innebär en besparing på sikt, är det mycket spännande, säger Trevor Graham.

Men bara det sociala värdet i sig, om man ser till gemenskap, positiv livssyn och personlig utveckling, innebär enorma samhällsekonomiska vinster. Inte sällan är det personer som står utanför arbetsmarknaden eller är sjukskrivna som engagerar sig, eller personer som känner otrygghet i sitt område. Känslan av trygghet kan öka av att de lär känna sina grannar, och på sikt ökar den verkliga tryggheten också.

Det kan låta problematiskt att överlåta skötseln av grönytor på medborgarna. Kommunen har ett ansvar för skötseln av den offentliga miljön som blir svårt att kräva av entusiaster. Men Malmö stad har kommit fram till att man helt enkelt kan försöka.

– I värsta fall så får vi skövla allt och så gräs igen. Det behöver inte vara svårare än så, och kostnaderna kopplade till det är inte enorma. Så det känns som en ganska rimlig risknivå med tanke på de värden som kan komma av det, säger Trevor Graham.

Att parker, där medborgarna pular efter egen förmåga, riskerar att hamna långt ifrån de estetiska idealen i 1700-talets strikta promenadparker är inte svårt att föreställa sig. Tankarna går lätt till platser som fristaden Christiania i Köpenhamn, där grönskan är lite vildare. Men vad gör det?

– Ska man ha ett större medborgerligt engagemang kring stadens grönområden krävs kanske ett annat tänk kring estetik, säger Trevor Graham. Man kanske inte kan förvänta sig att allt är prydligt året om. Malmö är en stad som präglas av mångfald när det gäller etnicitet, åldrar, utbildningar och livsstilar. Ser man på den fysiska utformningen av staden är det ganska mycket enfald som råder. Mångfalden hade kunnat synas både i arkitektur, landskapsarkitektur och annat. Det är det som gör städer spännande, intressanta och levande. Att man har lite särprägel och överraskningar. Man får acceptera att man ibland stöter på saker som man tycker är skitfult. Det hör ju till!

Det blir allt mer uppenbart att det gröna behövs i städerna av en mängd skäl, och att helt radera ut parkerna är förstås inte ett realistiskt alternativ. Kanske borde normen för framtidens städer tvärtom vara att utrymmet mellan husen först och främst är park istället för bilväg, samtidigt som de stora parkerna lever vidare och utvecklas. Att skapa dessa verkligt gröna städer är en enorm utmaning, men att låta bli att göra det kan innebära helt andra och ännu större utmaningar.

Denna text är hämtad ur Movium Magasin nr 3, 2012, med temat Behöver vi parker? Om du vill köpa detta nummer av Movium Magasin, klicka här »

Namnlöst 1 Jag tänker på Place des Vosges

Skrivet av: Titti Olsson (Movium)

Vad är egentligen en park? Enligt NE är en park en ”större trädgårdsanläggning där gräs-, blomster-, busk- och trädplanteringar genomkorsas av ett system av promenadvägar och där kanaler och dammar tillsammans med skulpturer, fontäner, paviljonger samt andra mindre byggnadsverk ofta ingår.”

Det är alltså definitionen av en fysisk plats, och hur den är inredd, men säger ingenting om vad som sker där. Är då en skatepark ingen park? Den parken, om någon, utgår ju från vad som sker där, men säger ingenting om utseendet.

Är det inte just detta som gör parken så sårbar i förtätningsivern? I alla byggnader vet man vad som ska ske, där är aktiviteten i centrum och arkitekturen får ta plats. Ofta på bekostnad av parken, den allmänrättsliga marken, som ska vara till för oss alla, för olika ändamål. När parker bara betraktas som ytor på en karta, berättar de ingenting om sitt innehåll, och definieras därför heller inte utifrån det, hur mycket som än kan pågå där.

Jag tänker på Place des Vosges i Paris. Det var stadens första planerade torg. Det liknar mest av allt en park, om man ska gå efter NE:s definition, minst av allt det vi brukar kalla torg. Här är fullt av folk, de sitter, solar, slappar, pratar, umgås, äter, spelar boll. Unga, gamla, medelålders, huller om buller och överallt.

Säkert är torget omtyckt tack vare sin vackra utformning, men platsen är vad den är tack vare den ständiga närvaron av människor.

Och ja – vad skulle vi kalla det? Parktorg, torgpark? Räcker ett ord för att täcka in det som pågår där, eller är en sådan ny beteckning bara ännu en benämning begränsad till fysisk plats? Hur ska man uppkalla platser för att få med dess innehåll?

En skatepark, är exempelvis en sådan benämning.

I det här temanumret av Movium Magasin undersöker vi vad parker är, om de behövs eller om de spelat ut sin roll. Och vi spejar efter nya uttryck – vad ska man kalla den nya typ av grönska som skapas i våra allt tätare och mer urbana livsmiljöer? Det som inte kan beskrivas och benämnas kan ju heller inte värnas.

Parken – det vill säga grönskan människan tar med sig in mellan husen i staden – är ett tecken på urbanitet: utan stad ingen park. Men det finns idag mer än bara traditionella parker. Det finns nya slags rum, företeelser och platser som skvallrar om vår tid, det skapas nya arkitektoniska lösningar där husarkitektur och landskapsarkitektur möts. De behöver sina namn.

Om bland annat detta, men också om upplevelser, hållbarhet, laddade diskussioner om framtida trädval och gränsöverskridande verksamhet – handlar detta nya nummer av vårt magasin.

Välkommen in bland bladen!

Om du vill köpa detta nummer av Movium Magasin, klicka här »

Märkt med

Gilla oss på facebook