Guangzhous nya BRT transporterar 800 000 passagerare per dag.
© ITDP China _itdp.org.cn

London blev 2003 den största staden i världen som infört trängselavgifter, vars inkomster dessutom finansierar en utbyggnad av kollektivtrafiken. Amsterdam blev 2007 den första storstaden i väst där cykeln gick om bilen som privat transportmedel. Och Guangzhou byggde 2010 på kort tid upp ett av världens största moderna system för snabbussar, integrerat med cykel- och kollektivtrafiken.

Det är några exempel på hur städer arbetar med transporter som finns att läsa på WWFs Urban Solutions for a Living Planet – en sajt med 100 inspirerande exempel från både små och stora städer i hela världen och inom hela spektrumet av hållbarhet. Projekten är indelade i 13 teman som utgår från mänskliga behov och ett av dem är mobilitet och tillgänglighet.

Städer kräver utrymme – och människor behöver tillgång till staden. Transporter är en nyckelfråga i arbetet för ekologisk hållbarhet och ökad urban livskvalitet. Städer kan uppnå stora vinster på båda områdena genom bilfria och bilbegränsade zoner, satsning på kollektivtrafik och cykling, och genom mer kompakt och fotgängarvänlig stadsplanering med en utbyggnad bara där hållbara transporter är tillgängliga. Omvandlingen från den ohållbara modellen för transporter med bilberoende, okontrollerad stadsutbredning och fossila bränslen har redan börjat och leder till minskade kostnader för människor och miljö.

Transporter står globalt för ca 15% av utsläppen av växthusgaser, men i EU för 25% och i USA för 28%. Andelen har också ökat stadigt de senaste decennierna. För de större städerna i väst är det dessutom en ekonomisk fråga. EU har räknat ut att bilköerna i Europa kostar mer än en procent av BNP, trots att Europas städer generellt sett har världens bästa kollektivtrafik. Många europeiska städer försöker idag på olika sätt minska biltrafiken.

• Zürich är en av de europeiska städer som blivit en förebild för sin transportpolitik, vilken bidragit till stadens återkommande toppranking inom urban livskvalitet. Ett omfattande system av moderna spårvagnar och bussar, med täta avgångar och subventionerade låga priser, integrerat med ett nät av cykelvägar, har tillsammans med parkeringsrestriktioner lett till att staden är en av de få i väst där både kollektivtrafik och cykling är större än privatbilismen, som är nere på 28% av transporterna.
• Amsterdam har i decennier satsat på cykeltrafik genom att med en rad åtgärder göra cykling mer attraktivt, säkert och praktiskt, medan man genom restriktioner gjort bilkörning mer stressigt, opraktiskt och oattraktivt. Som ett resultat blev Amsterdam 2007 därför den första storstaden i väst där cykeln passerade bilen som privat transportmedel.
• London är den största staden i världen som infört trängselavgifter. Det har lett till en minskning av biltrafiken i hjärtat av staden med 20 procent, en ökning av kollektivtrafiken med 20 procent, en ökning av cykeltrafiken med 80 procent och en minskning av partiklar och kvävedioxid med 10-15 procent. Dessutom används vinsterna till att finansiera cykel- och kollektivtrafik.
• Paris har valt en annan väg. Med förbättringar av kollektivtrafiken, parkeringsrestriktioner, utökade bussfiler och cykelvägar, moderna snabbussar och spårvagnar har biltrafiken minskats med 20% på mindre än tio år. En hörnsten i programmet är Vélib', västvärldens största lånecykelsystem med 20 000 hyrcyklar fördelade på 1 800 stationer. Systemet har spritt sig som en löpeld över världen till hundratals städer och inneburit ett genombrott för urbana lånecykelsystem.
• Oslo har de senaste åren etablerat sig som en världsledande stad för elbilar. Här finns flest laddningsstationer per capita, stöd och subventioner till ägare av elbilar, och upphandlingsregler och trafikregler som sponsrar elbilar. Oslo är också elbilspionjären Think's hemstad, vars modell Think City 2011 var en av de första massproducerade elbilarna tillgängliga på marknaden. Här finns också Move About, världens första bildelningsföretag för elbilar.

De flesta europeiska städer har en infrastruktur som bygger på 100 år gamla system av kollektivtrafik, med tunnelbana och spårvagnar. Europeiska lösningar är därför inte så enkla att överföra till andra delar av världen, t ex till städer som i högre grad är byggda för privatbilism med gles och okontrollerad stadsutbredning som följd. De senaste tio åren har det dock skett en revolution inom kollektivtrafiken med introduktionen av Bus Rapid Transit (BRT), ett system för snabbussar utvecklat av Curitiba (Brasilien) och Bogotá (Colombia). BRT är snabbare och har större genomströmning än traditionell busstrafik genom en rad åtgärder, bland annat dedikerade bussfiler, täta turer, biljettkontroll utanför bussen och upphöjda plattformar. BRT har samma kapacitet som lätt spårtrafik (och sju gånger så hög som en fil för personbilar), men är billigare och mer flexibelt.

Bogotá har blivit en internationell förebild på grund av sin utveckling av Bus Rapid Transit (BRT). Under ett treårigt styre av borgmästaren Enrique Peñalosa kring millennieskiftet tog Bogotá upp Curitibas system för snabbussar och utvecklade det vidare. Det nya systemet Transmilenio blev ryggraden i en urban politik som radikalt förbättrade säkerheten, grönområdena, bostäderna, transporterna, luftkvaliteten och skolan i Bogotá. Jämlikhet och barnvänlighet var styrande koncept i Peñalosas vision för den framtida stadsmiljön. BRT har sedan spritt sig till tiotals städer i syd, och på sistone också till städer i väst.

I USA har Portland blivit en förebild genom sin omvandling från privatbilism till en stadsutveckling centrerad kring kollektivtrafik. I stället för motorvägar, har staden satsat på så kallad Transit Oriented Development (TOD), en mer kompakt och fotgängarvänlig stadsplanering, med utbyggnad bara där hållbara transporter är tillgängliga. Portland är också känt för sitt Urban Growth Boundaries, som begränsar stadsutbredningen. Som ett resultat är kollektivtrafiken dubbelt så stor som i den genomsnittsliga amerikanska staden, cykeltrafiken är sju gånger så stor och biltrafiken 20% mindre.

BRT har spritt sig även till Kina, där en massiv urbanisering och tillväxt av biltrafiken har skapat stora miljöproblem. I kinesiska städer har hittills cyklar och mopeder varit de största privata transportmedlen. När Beijing för tio år sedan beslöt att främja ökad biltrafik utmanades staden av en grupp kinesiska vetenskapsmän, vars budskap var att Kina inte har tillräckligt med mark för att både ge plats åt bilen och att föda sin befolkning.

Det främsta exemplet på en kinesisk satsning på hållbara transporter är Guangzhou, som 2010 på kort tid byggde upp ett av världens största och moderna BRTs. En enda linje löper som en blodåder genom staden, förbinder cykeltrafik och annan kollektivtrafik och transporterar 27 000 passagerare i timmen i varje riktning. Med 800 000 passagerare per dag är denna enda linje redan i dag världens tredje största BRT-system efter Bogotas och Curitibas.

© BioRegional

Berlin blev med programmet Energisparsamverkan en föregångare inom renoveringar av byggnader för att spara energi. I utkanten av Tianjin, en av Kinas största städer, byggs en ekologisk modellstad med låga koldioxidutsläpp som kan replikeras av andra städer. Och i Sonoma Mountain Village i USA byggs världens största One Planet Community, med 80% lägre ekologiskt fotavtryck än det genomsnittsliga amerikanska bostadsområdet.

Det är några exempel på hur städer arbetar med byggnader som finns att läsa på WWFs Urban Solutions for a Living Planet – en sajt med 100 inspirerande exempel på projekt i både små och stora städer från hela världen inom hela spektrumet av hållbarhet. Projekten är indelade i 13 teman som utgår från mänskliga behov och ett av dem är boende och byggnader.

Energieffektivisering av byggnader är det kanske enklaste sättet att omedelbart göra något åt klimathotet, särskilt i städer. Byggnader står för nära 40% av koldioxidutsläppen globalt, och i större städer ute i världen med ibland upp till 80%. Renoveringar och mer energieffektiva nybyggnationer betalar för sig själva i det långa loppet genom energibesparingar. Dessutom skapas gröna jobb. Städer har på många sätt tagit ledningen i denna process.

Genom programmet Energisparsamverkan har Berlin renoverat mer än 1 400 byggnader sedan 1996, med energibesparingar på minst 26%. Berlin var bland de första att introducera så kallade energiprestandakontrakt, där beräkningar av framtida energivinster av ackrediterade energiteknikföretag borgat för lån till finansieringen av renoveringarna. Berlins energimyndighet har spritt modellen genom att assistera vid fler än 20 projekt runt om i världen. Den inspirerade också till ett nationellt program, som i Tyskland på 2000-talet har renoverat miljoner bostäder och skapat 100 000-tals gröna jobb.

Idén med energiprestandakontrakt togs 2007 upp av Clinton Foundations klimatinitiativ och C-40-nätverket som består av flera av världens största städer och som har målet att minska utsläppen av växthusgaser. Houston är en av 16 städer i ett stort program där fem av världens största banker åtagit sig att investera minst en miljard dollar och en rad energiteknikföretag ska garantera att renoveringarna ger energibesparingar. Programmet sponsrar mer än 250 olika projekt omfattande mer än 50 miljoner kvadratmeter. Det är en win-win-lösning, enligt Bill Clinton: bankerna och företagen tjänar pengar, fastighetsägarna sparar pengar och koldioxidutsläppen minskas. Houstons projekt med renoveringar av 271 byggnader med sammanlagt en miljon kvadratmeter är det hittills största inom programmet, och där räknar man med att minska energikonsumtionen med minst 25%.

Seattle var år 2000 den första amerikanska staden som antog ett program för grönt byggande. Programmet kräver bland annat att alla större kommunala renoverings- eller byggnadsprojekt ska uppnå en LEED silver klassificering. LEED (Leadership in Energy and Environmental Design) är ett internationellt erkänt grönt certifieringssystem för byggnader, som utvecklades av U.S. Green Building Council år 2000. Med 167 LEED-certifierade byggnader och ytterligare 254 på tur låg Seattle 2011 bland toppstäderna i USA. Det är också den viktigaste delen av en klimatpolitik som lyckats sänka stadens koldioxidutsläpp mellan 1990 och 2008 med sju procent.

Investeringarna i utvecklingsekonomierna är på många sätt avgörande för att lösa klimatfrågan. Vi är mitt inne i en urbanisering utan motstycke i historien; städernas befolkning i utvecklingsländerna i Asien och Afrika väntas de närmaste 30 åren öka med 1.7 miljarder. I rapporten Reinventing the City - Three Prerequisites for Greening Urban Infrastructures, konstaterar WWF att det är i mindre men snabbt växande städer i Syd som investeringar i grön teknik ger mest reduktion av koldioxidutsläpp för pengarna, eftersom dessa städer ännu inte har byggt upp sin infrastruktur. Rapporten uppskattar att en extra investering på omkring 10% under de närmaste 30 åren skulle kunna minska koldioxidutsläppen från infrastrukturens användning med hälften.

Det är sådana tankegångar som ligger bakom satsningarna på "ekostäder" och senare "low carbon economies" i Kina, där städernas befolkning under 2000-talet har ökat med flera hundra miljoner invånare. Ett hundratal storskaliga utvecklingsprojekt i kinesiska städer har, med världsbankens ord, "målet att styra in den snabba urbana tillväxten i en ekologisk riktning".

Tianjins ekostad byggs i utkanten av Tianjin, en av Kinas största städer, och kommer när den är klar att hysa 350 000 invånare. Visionen är en ekologisk modellstad med låga koldioxidutsläpp som kan replikeras av andra städer i Kina. På några områden går projektet längre än vanligt bland kinesiska ekostäder: andelen "gröna byggnader" (100%), kollektivtrafik (90% av resorna), energi från förnybara källor (20%), vattenanvändning (50% icke-konventionella källor), sopsortering (60%) och mål om växthusgaser och billiga bostäder.

Även i väst har en rad städer under 2000-talet byggt bostadsområden som kan tjäna som modeller för framtidens byggande med låga nivåer av koldioxidutsläpp, förnybara energikällor och mindre ekologiska fotavtryck. Några av de mest intressanta projekten har kommit till som ett resultat av WWFs och BioRegionals globala kampanj One Planet Living, som startade 2004 med sina tio hållbarhetsprinciper: zero carbon, zero waste, sustainable transport, local and sustainable materials, local and sustainable food, sustainable water, natural habitats and wildlife, culture and heritage, equity and fair trade, health and happiness.

Sonoma Mountain Village i USA är det största godkända One Planet Community-projektet som nått konstruktionsfasen. Två solkraftverk på drygt en megawatt vardera ska här bidra till att försörja 5 000 invånare med grön energi i en stadsdel med omkring 80% mindre ekologiskt fotavtryck än det genomsnittsliga amerikanska bostadsområdet. Koldioxidutsläpp från transporter ska reduceras med 82%, vattenkonsumtion med 65% och lokal produktion av mat ska täcka 65% av konsumtionen. Sonoma Mountain Village också redan blivit ett centrum för grön teknologi som samlar ett tjugotal nystartade hållbarhetsorienterade företag.

© iStockphotos_iulicanul

Stockholm har skyddat ett stort sammanhängande grönområde i hjärtat av staden genom att ge det status som en nationalpark. Auckland har utvecklat en modell för naturvänlig stadsplanering där gröna korridorer skyddar mot översvämningar och ökar biodiversiteten. Och Chicago har blivit ledande inom gröna tak med planer på 6000 installationer till 2020.

Det är några exempel på hur städer arbetar med urban grönska och ekosystemtjänster som finns att läsa på WWFs Urban Solutions for a Living Planet – en sajt med 100 inspirerande exempel från både små och stora städer i hela världen och inom hela spektrumet av hållbarhet. Projekten är indelade i 13 teman som utgår från mänskliga behov och det största temat är Ekosystemtjänster och Biodiversitet.

Stadens grundläggande behov är beroende av naturens ekosystemtjänster. Och dessa är i sin tur intimt sammanlänkade med biodiversiteten. Ekosystemtjänster renar luften och vattnet, mildrar översvämningar, bidrar med vatten och mat och skyddar biodiversiteten. De minskar också buller, ökar människors fysiska och psykiska välmående, reglerar det lokala klimatet, binder koldioxid och tillhandahåller förnybar energi.

Inom ramen för FNs konvention för biologisk mångfald (CBD) har en process utvecklats för att skydda biodiversiteten. Konventionen har stärkts allteftersom med bland annat Cartagena-protokollet om biosäkerhet (2000) och Nagoya-protokollet om tillträde till genetiska resurser och rättvis fördelning av vinster (2010). FN har utsett perioden 2011-2020 till årtiondet för biodiversitet.

I oktober 2012 presenterade CBD Cities and Biodiversity Outlook, den första globala vetenskapliga utredningen av sambandet mellan urbanisering, biodiversitet och ekosystemtjänster. Rapporten visar att marken som städer tar i anspråk kommer att mer än fördubblas till 2030. Urbaniseringen är kraftigast i regioner där resurserna för en hållbar stadsplanering är minst. Ändå ser rapporten inte utvecklingen bara som ett problem, utan också som en möjlighet att skapa en hållbar stadsutveckling.

Rapporten slår fast att städer kan ha en rik biologisk mångfald och ger en rad exempel från alla världsdelar, bland andra Berlin, Chicago, Curitiba, Edmonton, Kapstaden, Mexico City, Mumbai, Nagoya, São Paulo, Seattle, Singapore och Stockholm. Ett annat av rapportens nyckelbudskap är att städer – med deras kapacitet för innovation och lokalt självbestämmande – kan och måste ta ledningen i en hållbar utveckling.

Urban Solutions har ett 30-tal exempel som visar att många städer redan har börjat värna om naturens ekosystemtjänster och biodiversitet genom att bevara och skydda sammanhängande grönområden, naturparker och vattenvägar och skapa en stadsplanering som hindrar okontrollerad stadsutbredning.

• Kungliga nationalstadsparken i Stockholm är världens första nationalpark i en urban miljö. Den bildades 1995 och utgör ett 27 kvadratkilometer stort sammanhängande område i och intill Stockholms centrala delar. Kärnområdena utgörs av de kungliga parkerna Djurgården-Haga-Ulriksdal. Initiativet till parken togs av WWF med starkt stöd av en bred gräsrotsrörelse för att skydda områden från bebyggelse. Genom att länka grönområdena i en sammanhängande nationalstadspark lyckades man ge dem förstärkt skydd.
• Auckland, Nya Zeeland, är en av flera städer som utvecklat en modell för hållbar stadsplanering: Low Impact Urban Design and Development (LIUDD). Den syftar till att skapa urbana miljöer som respekterar, bevarar och samarbetar med naturen, med lösningar som gröna tak, gröna korridorer, genomträngliga markmateriel och olika typer av biofilter (regnvattenträdgårdar och öppna dammar och diken för dagvatten). Aucklands gröna korridorer skyddar mot översvämningar, ökar den biologiska mångfalden och förbättrar stadsmiljön med gång- och cykelstråk.
• Chicago har under 2000-talet blivit en av världens ledande städer inom gröna tak med planteringar på mer än 450 byggnader och ett 20-tal företag med kompetens på området. I stadens nya, ambitiösa klimatplan från 2008 sätts målet 6 000 gröna tak till 2020. Chicagos styrelse hoppas på det sättet bekämpa fenomenet Urban Heat Island Effect som staden har stora problem med. Det innebär också en anpassning till klimatförändringarna, som väntas föra med sig fler allvarliga värmeböljor.
• Seouls restaurering av den kulturellt betydelsefulla floden Cheonggyecheon, som var övertäckt av en motorväg, visar att en flod kan grävas fram och restaureras även mitt i ett centralt affärskvarter i en megastad. Projektet har haft en rad positiva effekter: det har skapat ett nytt grönområde mitt i staden som förbättrat mikroklimatet, bland annat luftkvaliteten, det har restaurerat en del av kulturarvet och det har minskat biltrafiken.
• Berlins framgångsrika naturskydd visar att städer kan gynna biodiversiteten. En uppskattning år 2000 visade att nära 20 procent av Berlins yta bestod av skyddad skog och att mindre än hälften av ytan var bebyggd. Staden skyddar och förstärker biodiversiteten bland annat genom varierade biotoper, introduktion av arter, och spridning av arter från större skyddade områden. Berlin har introducerat flera nyskapande program för urban natur, bland annat reglering av andelen grönområden i alla nybyggen.

© Photo by Jennifer Cockrall-King (foodgirl.ca). Used with permission by author.

Havanna blev på 1990-talet en pionjär inom urbant jordbruk och täcker idag själv 45-100 procent av behovet av färska grönsaker. Gent lanserade 2009 köttfria torsdagar, en policy som sedan spritt sig till en rad städer runt om i världen. Och San Fransisco är en av de ledande städerna i den snabbt växande rörelsen med farmers' markets med sina 20 marknader i stadskärnan och 200 i San Francisco Bay.

Det är några exempel på hur städer arbetar med mat som finns att läsa på WWFs Urban Solutions for a Living Planet – en sajt med 100 inspirerande exempel på projekt i både små och stora städer från hela världen inom hela spektrumet av hållbarhet. Projekten är indelade i 13 teman som utgår från mänskliga behov och ett av dem är mat.

Maten är intimt sammanlänkad med alla andra hållbarhetsfrågor. Vatten, luft, biologisk mångfald och fattigdomsbekämpning är bara några exempel. Konkurrensen om markanvändning ökar och gör mat till en brännhet politisk fråga. Ett exempel är när etanoldrivna bilar riskerar att konkurrera med födobehovet på värdefull jordbruksmark.

Enligt FN står jordbruket för 70 procent av den globala vattenförbrukningen, av vilket omkring hälften slösas bort. En tredjedel av maten kastas dessutom - och slöseriet är störst i Europa och Nordamerika, där omkring 100 kilo mat per person och år går till spillo.

Trots att matproduktionen ökar snabbare än befolkningen går 925 miljoner människor - en sjättedel av världens befolkning - hungriga, eftersom de inte har råd att betala för maten. Andelen hungriga är därför oförändrad sedan 1990, då FN satte milleniummålet om att halvera den till 2015. Situationen förvärras enligt FN av degraderingen av jordmånen, färskvattnet, haven och biodiversiteten, liksom klimatförändringarna, som jordbruket också bidrar till. Jordbrukets direkta andel av växthusgaserna är 14 procent, mer än transporternas om man räknar in avskogningen den för med sig.

Matpriserna har enligt FAO ökat stadigt under 2000-talet, även reellt, vilket har undergrävt matsäkerheten. Kraftiga fluktuationer de senaste åren skapade 2007-2008 och 2010-2011 toppar som orsakade politisk och ekonomisk instabilitet med matupplopp i flera länder. Det finns en oro för att den långsiktiga trenden för genomsnittspriserna rör sig upp mot de nivåerna.

Som ett svar på utmaningarna har hundratals städer, särskilt i utvecklingsländerna, de senaste tio åren börjat satsa på urbant jordbruk. Med bevattnade marknadsodlingar i utkanterna, trädgårdsodlingar och mikroodlingar i slumområdena och takodlingar i stadskärnorna möter de den kraftiga urbaniseringen, skapar en tryggare matförsörjning, sysselsättning och en grönare stadsmiljö. FAO har bidragit till den utvecklingen med investeringar i en rad projekt runt om i världen i programmet Growing Greener Cities. Det har visat att stadsodling stärker de fattiga och skapar livsmedelssäkerhet, men också ger spridningseffekter som grönare miljö, bättre avfalls- och vattenhantering, jobb och utveckling. Stadsodling kan bidra med så mycket som hälften av livsmedelsförsörjningen i städerna, förutom av grönsaker också av mjölkprodukter, kött och fisk. FAO uppskattade 2005 att 700 miljoner människor försörjdes av stadsodlingar.

Urban Solutions samling av exempel visar att städer världen över engagerar sig i matfrågan för att förbättra matsäkerheten och hälsan - dels genom urbant jordbruk och dels genom matpolitik.

• Havanna på Kuba är en av pionjärerna på området. En plötslig oljebrist och ekonomisk kris i spåren av Sovjetunionens fall i början på 1990-talet ledde till stora satsningar på urban odling med naturliga gödningsmedel. Idag producerar staden 45-100 procent av de färska grönsakerna själv. Havannas odlingar försörjer upp till 20 procent av landets behov av färska grönsaker och citeras ofta som ett världsledande exempel på urbant jordbruk.
• Lubumbashi, Demokratiska republiken Kongos andra största stad, har i samarbete med FAO på bara tio år byggt upp ett blomstrande urbant jordbruk med mer än en tiodubbling av matproduktionen. Området som odlas har ökat från mindre än 100 till 725 hektar. Marknadsträdgårdarna producerar idag mer än 60 000 ton grönsaker om året och har även haft en rad positiva spridningseffekter, bland annat en stor utvidgning av antalet odlade grödor och en organisering genom kooperativ och föreningar.
• Shanghai, en megastad med över 20 miljoner invånare, har skapat en grön jordbrukszon runt staden där näringsämnen från avfall återvinns och som producerar mer än hälften av maten. Stadens investeringar i jordbruk har femdubblats de senaste tio åren – med hjälp av regleringar av markanvändningen, skatter och subventioner garanteras ett brett utbud. Resultatet är att en stor del av stadens spannmål, hälften av dess fläsk och kyckling, 60% av dess grönsaker och 90% av dess mjölk och ägg fortfarande produceras i en grön ring runt staden.
• Gent i Belgen lanserade 2009 köttfria torsdagar i samarbete med skolor, förskolor, restauranger och föreningar. Enligt staden har policyn en rad positiva effekter: den bidrar till stadens klimatmål, stödjer hållbar konsumtion och förbättra hälsan, miljön och djurens välfärd. Gent har blivit en inspirerande förebild för matpolitik för hållbar utveckling som har spritt sig vidare till en rad städer runt om i världen, bland annat Helsingfors, Kapstaden och Sao Paolo.
• San Francisco är en av de ledande städerna för rörelsen farmers' markets med sina 20 marknader i stadskärnan och 200 i San Francisco-regionen. Rörelsen har växt exponentiellt de senaste åren; 2011 fanns det 7 175 farmers' markets i USA. San Francisco Food har program som stödjer hållbar utveckling på många sätt, bland annat via lokal upphandling, grön avfallshantering, stöd till stadsodling, lokalt jordbruk och fiske, reglering av restaurangverksamhet, skolluncher och mycket mer. San Francisco har befäst sin roll som ett centrum för nya trender inom matkultur med restauranger för biodynamisk mat och slow food.

© Flickr, melvdesigns

Med regnvatteninsamling, återvinning och avsaltning har Singapore blivit världsledande i vattenhantering på grund av sitt läge som en tätbefolkad stadsstat på en ö utan färskvattensjöar. New York blev på 1990-talet en pionjär inom betalning för ekosystemtjänster genom sitt skydd av vitala avrinningsområden norr om staden. Och Hanois vattenbruk, där avloppsvatten återanvänds, försörjer staden med fisk, ris och grönsaker.

Om dessa och andra exempel går att läsa på WWFs Urban Solutions for a Living Planet – en sajt med 100 inspirerande exempel på projekt i både små och stora städer från hela världen inom hela spektrumet av hållbarhet. Projekten är indelade i 13 teman som utgår från mänskliga behov och ett av dem är vatten.

Vatten genomsyrar allt: luften, marken, människokroppen och ekonomin. Vatten binder samman biosfären och är inblandat i de flesta miljöproblem. Hur vi förbrukar, hanterar, slösar eller förorenar vatten är avgörande för en hållbar utveckling. Det krävs 1 500 liter vatten för att tillverka 1 liter mjölk, 2 600 liter vatten för en t-tröja och 150 000 liter vatten för en bil. Mer än hälften av vattnet går till spillo i städernas, jordbrukets och industrins vattenhantering.

Enligt FN har städernas vattenhantering förbättrats de senaste decennierna, men utvecklingen undergrävs av en ännu snabbare urbanisering. Mellan 1998 och 2008 fick 1 052 miljoner stadsbor tillgång till dricksvatten och 813 miljoner till sanitära anläggningar. Men under samma period växte världens urbana befolkning med 1 089 miljoner människor. Var fjärde stadsbo saknar tillgång till moderna sanitetsanläggningar.

Ställda inför vattenbrist och förorenat vatten har städer tagit allt större ansvar för vattenhantering. Bland Urban Solutions exempel finns städer som länkat sina vattensystem med regional naturvård genom att skydda skogar, våtmarker och avrinningsområden vitala för vattenförsörjningen och biodiversiteten. I andra städer är vattenhanteringen integrerad med urbant jordbruk, som bevattnas med avloppsvatten och där näringsämnen som fosfor återvinns, eller med energisystem där slagg från avloppsvattnet används för att producera biogas. Städer har blivit allt mer engagerade i regnvatteninsamling, återvinning av vatten och avsaltning. Här är några exempel.

• New York är en pionjär bland storstäder när det gäller vattenhantering med en historia som går tillbaka minst två århundraden. Under de senaste 30 åren har staden återigen skapat innovativa lösningar för att förbättra försörjningen och kontrollera konsumtionen. Sedan 90-talet har New York med investeringar och samarbetsavtal skyddat vitala avrinningsområden norr om staden, ett tidigt exempel på betalning för ekosystemtjänster. Med hjälp av en lag om obligatoriska vattenmätare i byggnader har staden fått kontroll över förbrukningen, som man sedan lyckats minska med ett omfattande program för att laga läckor och fasa in effektivare vattenanordningar.
• Singapore har blivit världsledande inom vattenhantering på grund av sitt läge som en tätbefolkad stadsstat på en ö utan färskvattensjöar. Tack vare VA-verkets prisbelönta holistiska arbete får staden idag mer än hälften av sitt vatten från de oortodoxa källorna regnvatteninsamling (20%), återvunnet vatten (30%) och avsalinisering (10%). Den långsiktiga planen är att göra sig helt självförsörjande. På god väg mot detta mål har staden nu vidgat sin syn på vattenhantering i den ambitiösa planen "ABC Waters" (Active, Beautiful, Clean) från 2006. Visionen är att integrera vattenhanteringen mer intimt med stadsmiljön och planen innehåller fler än 100 projekt för de närmaste tio åren.
• Stockholm är en annan världsledande stad inom vattenhantering. Redan på 70-talet kunde ett 40 år gammalt badförbud i Riddarfjärden hävas och Stockholm International Water Institute har blivit en viktig internationell institution. På senare år har Stockholm börjat utnyttja avloppsvattnet som en resurs. Slaggen omvandlas till biogas och andra organiska restprodukter. Förutom att detta hjälper till att lösa flera olika miljöproblem på en gång - utsläpp av växthusgaser, förbättring av luftkvaliteten, avfallshanteringen - så gör det avloppshanteringen mer ekonomiskt hållbar, och därmed överförbar till utvecklingsländer.
• Hanoi är en annan stad där avloppsvattnet är en resurs för urban ekologisk hållbarhet. Stadens vattenbruk utnyttjar avloppsvattnet och återvinner därmed viktiga näringsämnen, samtidigt som det minskar stressen på omgivande ekosystem. Och vattenbruket hjälper till att föda en växande befolkning, särskilt med protein; Hanois urbana jordbruk står för 80% av stadens grönsaker, 50% av fläsk- och kycklingköttet, 40% av äggen och 50% av fisken. Förutom att lösa avfallsproblem och förbättra matsäkerheten ökar systemets bevarande av vatteninfrastrukturen också stadens resiliens mot klimatförändringarna.

© Flickr_eddiejdf

Toronto, Kanada, har under 2000-talet blivit en pionjär i forskningen om luftföroreningarnas inverkan på hälsan. Vitoria-Gasteiz, Spanien, har med en ambitiös transportplan och utbyggnad av ett grönt bälte runt stadskärnan blivit en av Europas städer med renast luft. Och Dehli, Indien, som vid millennieskiftet var en av världens tio mest förorenade städer, har sedan dess genom en rad åtgärder börjat förbättra luftkvaliteten med betydande effekter på befolkningens hälsa.

Detta är några exempel på hur städer tacklar problemen med luftföroreningar på WWFs Urban Solutions for a Living Planet - en sajt med 100 inspirerande exempel på projekt från hela världen och inom hela spektrumet av hållbarhet. Projekten spänner över både små och stora städer och är indelade i 13 teman som utgår från mänskliga behov. Ett av dem är luften.

Luftföroreningar är en av de centrala miljöproblemen i städernas historia och uppmärksammades redan under medeltiden, då kung Edvard I i England förbjöd bränning av ångkol i London. Den engelska huvudstaden blev sedan i och med den industriella revolutionen, med massiv koleldning och senare kemisk industri, en slags dystopisk föregångare när det gäller luftföroreningar. Kring sekelskiftet 1900 myntades här begreppet smog - en portmanteau av smoke och fog - som från början syftade på en blandning av bland annat sotpartiklar och svaveldioxid. Modern smog, ibland kallad fotokemisk smog, uppmärksammades i mitten på 1900-talet i Los Angeles. Den uppstår genom att avgaser från trafiken och utsläpp från fabriker reagerar i atmosfären med solljuset och även ger upphov till sekundära ämnen, bland annat aldehyder, kväveoxider, nitrater och ozon. Några av de allvarligaste luftföroreningarna är svaveldioxid, kväveoxider, koloxid, partiklar, metaller, klorflourkarboner, ammoniak och marknära ozon.

Det är idag känt att luftföroreningar orsakar en rad hälsoproblem, bland annat luftvägsjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och högre barnadödlighet. Enligt Världshälsoorganisationen WHO dör 2.4 miljoner människor varje år på grund av luftföroreningar, fler än av trafikolyckor. Ökningen av sjukhusbesök är också en ekonomisk börda för samhället.

The Great Smog i London 1952 uppskattas ha dödat 4 000 personer under fyra dagar och ledde till en av de första regleringarna av utsläpp i brittiska Clean Air Act 1956. Återkommande incidenter i bland annat Los Angeles på 1950-talet, som ibland tvingade skolor och fabriker att stänga en hel månad, ledde till liknande lagstiftning i USA på 1960-talet. Sedan dess har städer i industrivärlden avsevärt förbättrat luftkvaliteten genom utlokalisering av fabriker, regleringar av utsläpp, fordon och trafik och satsningar på grönområden.

Med de senaste decenniernas industrialisering är det nu utvecklingsländernas tur att gå igenom samma process. Urban Solutions har några exempel.

• Mexico City var i början av 1990-talet en av världens mest förorenade städer. Även om staden fortfarande brottas med stora problem, har dess omfattande program för att förbättra luftkvaliteten de senaste 20 åren blivit en förebild för andra storstäder i utvecklingsländerna. Arbetet blev också inledningen på en alltmer ambitiös miljöpolitik på andra områden.
• Även Dehli var vid millennieskiftet på topplistan över världens smutsigaste städer. En kampanj av gräsrotsorganisationer ledde till att Indiens Högsta domstol slutligen ingrep med en rad regleringar av drivmedel, fordon, trafik och industri. Studier de senaste åren har visat på förbättringar av luftkvaliteten som också haft en substantiell effekt på hälsan, särskilt bland låginkomsttagare.
• Bogota, Colombia, har blivit en förebild inom urban hållbar utveckling efter en grön omvandling i början av 2000-talet under borgmästaren Enrique Peñalosa. Kärnan i projektet var en omställning av trafiken från bilar till kollektivtrafik, där en modern form av snabbussar, så kallade Bus Rapid Transit (BRT), populariserades. BRT har sedan spritt sig till dussintals städer, särskilt i utvecklingsländer. Den minskade biltrafiken ledde en signifikant förbättring av luftkvaliteten.

Även i Europa har många städer börjat begränsa biltrafiken för att förbättra luftkvaliteten och göra något åt trafikstockningarna, som enligt vissa bedömningar kostar EU över en procent av BNP.

• London är en av de största städerna i världen som infört trängselavgifter. De ledde till en minskning av biltrafiken inom zonen med 20% och en ökning av kollektivtrafiken med 20% och av cykeltrafiken med 80%. Luftkvaliteten inom zonen förbättrades med 10-15%.
• Paris har istället valt att begränsa biltrafiken med dedikerade bussfiler, minskning av parkeringsplatser och satsning på cykeltrafik, bland annat genom Velib, ett cykeluthyrningssystem som spritt sig till 100-tals andra städer. Biltrafiken har minskat med 20% och luftkvaliteten har förbättrats.
• Amsterdams storsatsning på att prioritera cykeltrafik på biltrafikens bekostnad har lett till en betydande förbättring av luftkvaliteten under 2000-talet, särskilt när det gäller PM10 (stora partiklar) och marknära ozon.

Många städer har förbättrat luften genom att skydda och utöka grönområden och plantera träd och gröna tak.

• Vitoria-Gasteiz i Spanien har utsetts av EU till årets European Green Capital. Staden hör till de städer i Europa med renast luft och mest grönområden per capita. På 2000-talet har myndigheterna skyddat ett grönt bälte av sammanhängande parker och andra naturområden runt stadskärnan.
• Stuttgart har skapat gröna ventilationskorridorer för att kyla ned staden och förbättra luftkvaliteten. Med stöd av detaljerade lokala klimatkartor, som visar hur vindarna går, har myndigheterna stoppat planerad bebyggelse över 60 hektar de senaste åren.

Det finns också exempel på städer som förbättrat luftkvaliteten genom satsningar på förnybara energikällor och utfasning av kol.

• Rizhao i Kina har med hjälp av subventioner och regleringar fått nästan alla hushåll i centrum att installera solfångare för varmvatten och använder solenergi för gatubelysning och växthus. Det har bidragit till att staden fått flera internationella priser för sin miljöpolitik och kontinuerligt hamnat på Kinas tio-i-topp-lista över städerna med renast luft.
• Toronto i Kanada står för det kanske mest innovativa arbetet med luftkvalitet bland Urban Solutions exempel. Staden har blivit en pådrivande kraft för förbättring av luftkvaliteten i städer både nationellt och internationellt. Sedan slutet av 90-talet har Toronto Public Health bedrivit egen forskning i luftföroreningarnas effekt på hälsan. Genom en rad rapporter som kvantitativt dokumenterar sambandet mellan luftföroreningar och sjukdomar har staden verkat för regleringar av bland annat trafik och energi, som till och med lett till nedläggningar av kolkraftverk.

© NASA / WWF-Canada

Städer har blivit allt mer pådrivande aktörer inom hållbar utveckling. Inom de flesta hållbarhetsfrågor finner man några städer som tagit ledningen med innovativa projekt och policys. Det är några iakttagelser som WWF gör på sin internationella sajt Urban Solutions for a Living Planet, en global inventering av urbana hållbarhetsprojekt som lyfter fram 100 "Learning Cases" med inspirerande exempel på projekt i både små och stora städer från hela världen och inom hela spektrumet av hållbarhet.

WWF har ökat sitt arbete med urbana frågor, då det blivit tydligt att städer är avgörande för att visionen om en One Planet Future – en framtid där alla människor kan leva ett gott liv inom gränserna för jordens resurser – ska kunna förverkligas. Den kraftiga urbaniseringen de senaste årtiondena, framförallt i Kina och utvecklingsländerna, har lett till att mer än hälften av världens befolkning nu är stadsbor. Enligt FN kommer andelen stiga till 70 procent år 2050. Och redan idag står städer för minst 70 procent av utsläppen av växthusgaser. I rapporten Reinventing the City från 2010 visar WWF att en massiv satsning på grön teknik i städer runt om i världen idag skulle kunna minska de förväntade koldioxidutsläppen från infrastruktur med hälften de närmaste 30 åren.

Några av nyckelbudskapen i Urban Solutions är att städer kan och måste bli centra för förändring. De är de ledande tillväxtzonerna för befolkning, konsumtion, resursutnyttjande och avfall. Städer kan utnyttja positiva synergier eller tvingas brottas med negativa; både problem och lösningar tenderar att mångfaldigas. Städer har stora möjligheter att minska sina ekologiska fotavtryck och de har en stor inverkan på biodiversiteten. Och städer är ofta centra för innovation och entreprenörskap.

När nationella och internationella lösningar på klimatfrågan lyst med sin frånvaro har allt större förhoppningar knutits till städer, som ju har stort inflytande över många områden centrala för en transformation till hållbar utveckling: energi, infrastruktur, transporter, boende, offentlig upphandling, biodiversitet, vatten och avfall, för att nämna några. Urban Solutions har också hittat en rad städer som blivit föregångare. Det gäller till exempel Toronto inom forskning om luftföroreningar, Singapore inom vattenhantering, Havanna inom urbant jordbruk, Auckland inom grön stadsplanering, Berlin inom renoveringar, Bogota inom transporter, Sendai inom grön upphandling, Curitiba inom avfallshantering, Barcelona inom solenergi, Sønderborg inom klimatpolitik, Stuttgart inom klimatanpassning, Chengdu inom resiliens och Freiburg med en integrerad och bred hållbarhetspolitik.

Urban Solutions budskap är att städer sakta men säkert håller på att bli pådrivande aktörer för en omställning till hållbar utveckling. Nätverk av städer har antagit ambitiösare mål för utsläpp av växthusgaser än sina nationella regeringar. Bland de 100 exemplen finns städer som tagit kraftfulla steg mot hållbara transportsystem och som skapat attraktiva urbana miljöer för gående och även för barn, med bättre luftkvalitet. Det finns städer som skyddat naturen i och omkring staden och som dragit nytta av ekosystem vitala för vattenförsörjning, livsmedel, klimatanpassning och resiliens. Det finns städer som använder avfall som en resurs, sponsrar hållbar konsumtion genom grön upphandling och utvecklar urbant jordbruk. Det finns städer som investerar i smarta elnätverk och i energieffektivt boende. Och det finns städer som stöder förnybara energikällor med regleringar, subventioner och skattelättnader.

WWF hoppas att Urban Solutions for a Living Planet ska ge inspiration och idéer till såväl lokala beslutsfattare som medborgare och bli en uppmaning till städer att ta fasta på de stora möjligheter som finns att minska sina ekologiska fotavtryck och skydda biodiversitet och ekosystemtjänster för en hållbar framtid.